Maskinen som pistar backarna

Som små leksaksfordon rör sig pistmaskinerna upp och ner för backarna på kvällarna när liftarna har stängt. Det är något nästan rofyllt över att sitta och se hur de arbetar sig fram och tillbaka i de stora utrymmena mellan träden. Och den varma belysningen emot snön framkallar något som nästan känns som en julkänsla. Fast att det kan vara både november och april.

På avstånd ser det lekande lätt ut, och mycket stabilt och säkert. Men för den som aldrig tidigare har suttit i en pistmaskin kan det nästan komma som en chock att få uppleva en tur i backen. För när man åker skidor så är man på backen och dessutom gör man svängar för att komma ned till dalen. Det är långt ifrån hur man är positionerad i en pistmaskin. Och hur man tar sig nedför backen med en sådan.

Grönt till svart

Som skidåkare kan man välja backe efter sin kunskap och sitt mod. Är man lite mer försiktig eller ovan så brukar man åka i de gröna backarna. Om man inte är ännu mer försiktig och håller sig endast till de korta och planare backarna som kallas för barnbackar. 

Ju modigare och kunnigare man blir så letar man sig sakta mot brantare och mer utmanande backar. De kommer i ordningen blå, röd och svart. Där den svarta är den som är brantast och för de som gärna vill utmana sig lite extra. Men förutom alla dessa svårighetsgrader så brukar det även finnas bitar i backen där det kan vara pucklar eller olika typer av hopp.

Högt och brant

Eftersom precis alla backar ska snyggas till och vara i sitt bästa skick, så innebär det att den som kör pistmaskinen också måste köra i alla backar. Som förare får man därför uppleva hur det är att åka nerför en svart backe i motorfordon.